Veckans fredagslåt - Vecka 17 2020

Hallå musikälskare!

Veckans tema är något som ligger mig varmt om hjärtat: sjungande trummisar!
Det blir en hel del "gamla godingar" men jag uppmanar alla ni unga personer att hålla ut, det blir rykande färskt i slutet! 😊

För den som gillar oldies så finns det två band som står ut i fråga om att banne mig alla bandmedlemmar sjöng, å gjorde det bra. Men bästa sångaren (min åsikt) i båda dessa band var deras respektive trummis.

Först ut är Eagles och Don Henley å pratar vi om Eagles så går det ju inte att runda deras megabrottarhit "Hotel California", med en viss Don Henley på lead vocal.
Å låter namnet Don Henley bekant så kan det bero på att han haft en del hitlåtar under eget namn, bl.a. "Boys Of Summer"

Det andra klassiska bandet är The Band å dess trummis Levon Helm, som bl.a. sjöng på "The Weight"

Det tredje bandet är också ett klassiskt sådant, Genesis, å med en sjungande trummis i form av Phil Collins. Dom flesta har nog koll på att Phil Collins sjunger men han är/har varit en utav symfonirockens riktigt bra trummisar. Har valt "Abacab" som exempel på när han kombinerar sång och trummor.

Inte fullt lika kända är canadensiska Triumph (Torontos näst bästa powertrio, efter Rush) och dess trummis Gil Moore: "Just One Night" Jag vet att det finns mer än en person på distributionslistan som gillar powerrock från 80-talet, så jag tar och gör lite reklam för Triumphs magnifika album "Thunder Seven"! Lyssna på "Follow Your heart" från nämnda album. Blir inte mer eighties power rock än så; stora trummor, gitarrer överallt, stämsång å en stark refräng. Självklart med en matchande video (där det inte går att låta bli att skratta åt att när man får se publiken så ser det ut som att den till 99% består av tjejer...ibland behöver det manliga egot boostas 😊). Å vem hittar vi bakom mikrofonen? Gil Moore!

Pratar vi om klassiska band och sjungande trummisar så är det svårt att runda Queen och Roger Taylor. Va säger någon, det var ju Freddy Mercury som sjöng. Jodå, merparten av alla sång stod Freddy för men bl.a. de riktigt höga partierna i "Bohemian Rhapsody" (bl.a. den biten där det sjungs "Galileo" av någon som låter som om han trillat av tramporna på en herrcykel 😊) står Roger Taylor för. Å sköter sången helt på egen hand i "I'm in love with my car".

Å hur är det med tjejerna? Jodå, det finns några riktigt bra exempel!

Sheila E., med en framgångsrik solokarriär men som kanske är mest känd för att ha spelat med Prince. Bra exempel: "The Glamorous Life". Kan verkligen rekommendera att lyssna på "The Glamorous Life" om du ska ut och ta en powerwalk; har ett perfekt tempo för att få upp pulsen (har försökt mig på att själv räkna å hamnar någonstans runt 125 BPM).

Mitt favoritexempel ifråga om kvinnliga sjungande trummisar är The Carpenters och Karen Carpenter. Fantastisk röst och lika fantastisk, kriminellt underskattad, trummis. Det var inte så att hennes förmåga att spela trummor gick helt obemärkt förbi. Samtida storheter som Buddy Rich och Hal Blaine uppmärksammade och hyllade hennes trumspel och hon själv beskrev sig som en sjungande trummis å inte som en sångerska som spelade trummor. Lyssna gärna på "Rainy days and mondays", innehåller kanske inte så mycket trummande men den rösten...

Ska vi sen bli riktigt smala så vill jag framhålla Hüsker Dü å deras trummis Grant Hart: "She's a woman (and now he is a man)". Kanske inte världens bästa kvalitet på ljudet, vill man lyssna på studioinspelningen klickar man här.

Ja ja, nu har du rapat upp en massa äldre artister, grupper å låtar. Du lovade ju något rykande färskt. Lugn, jag ska nu infria det löftet något så när; låten är rykande färsk (släpptes för ganska prick 3 veckor sedan) men artisten är en rockveteran: Matt Cameron!

Matt who? Matt Cameron trummade i numera nedlagda Soundgarden å trummar vidare i bl.a. Pearl Jam. Är han bra då? Låt mig ge ett exempel: när Geddy Lee från Rush, som är van vid att ha en av rockhistoriens bästa trummisar (Neil Peart) vid sin sida, skulle spela in sitt första soloalbum så lyfte han luren å slog en signal till Matt Cameron å frågade om han hade lust att spela. Å det slutade med att Matt spelade på 10 av 11 låtar på ”My Favorite Headache”.

Å om du någonsin funderat på vem det är som spelar trummor på The Prodigys genombrottsalbum "The Fat Of The Land" så kan du sluta fundera nu, det är Matt Cameron!

Förutom att vara en riktigt tight trummis så har han en riktigt bra röst! Vilket han visar på veckans fredagslåt, där han både trummar å sjunger och ackompanjeras av 2/3 av Melvins (Buzz Osborne på gitarr och Steven McDonald på bas) Veckans fredagslåt är en värdig efterföljare till Matt Camerons fullängdare "Cavedweller" från 2017.

Mina damer och herrar, veckans fredagslåt enligt f.d. nya PIS-supporten är Matt Camerons ”Down The Middle”. 

Å en spellista på Spotify hittar man här.

Några tankar runt moral i dessa Corona-tider

I dessa tider med Corona så pratas det mycket om personligt ansvar och att saker å ting är rekommenderade men inte lagstiftade. Tror inte att jag sett någon använda ordet "moral" ännu men visst dansar vi runt det hela tiden?!

Jag tänker inte ge mig på att definiera vad moral är; ta en titt på t.ex. Wikipedia för en definition.

Om någon som läser detta är spelintresserad, och då pratar vi om datorspel, och vill spela ett spel som verkligen har med moral att göra så kan jag varmt rekommendera Papers, Please! Du jobbar som passkontrollant och det är upp till dig att besluta vem som ska släppas in och vem som ska nekas att få komma in i det fiktiva landet Arstotzka. Det börjar lätt men sen skruvas svårigheten upp. Ska du släppa igenom någon som verkligen har behov av att komma in men inte har rätt papper? Trots att det påverkar ditt eget liv?

Men du behöver inte betala för ett spel för att sätta din etik och moral på prov.
Ett klassiskt tankeexperiment är att du kan manövrera en växel å styra in ett skenande tåg på ett av två spår, där spåren är omgivna av bergväggar och om någon står på spåret så kan dom inte fly undan och kommer att dödas.

Om du inte göra något så kommer tåget att rusa fram på det röda spåret.

Så låt oss börja.

Scenario #1 är såsom följer:

• På röd punkt står en okänd person.
• På blå punkt står ingen.

En inte alltför djärv gissning är att de flesta skulle lägga om växeln så att tåget tar det blå spåret.

Scenario #2 är såsom följer:

• På röd punkt står en okänd person.
• På blå punkt står en okänd person.

Gissar på att de flesta inte skulle göra någonting; känns nog bättre att en okänd person dör av din egen passivitet än att en okänd person dör av din aktiva handling (lägga om växeln). Men oavsett vad du gör så dör en för dig okänd person.

Så här långt är det kanske inte så svårt att välja. Så nu spetsar vi till det lite.

Scenario #3 är såsom följer:

• På röd punkt står det en familjemedlem.
• På blå punkt står det en okänd person.

För att detta scenario ska fungera så förutsätter vi att du tycker om din familj.

Gissar att det stora flertalet skulle lägga om växeln så att tåget tar det blå spåret.

Visst, det är egoistiskt men väldigt mänskligt.

Vi spetsar till det ännu lite mera.

Scenario #4 är såsom följer:

• På röd punkt står det en familjemedlem.
• På blå punkt står den en familjemedlem.

Gör du likadant som i scenario #2? Eller tar du hänsyn till vad det är för familjemedlemmar? Spelar det någon roll hur gamla personerna är? Här ger jag utrymme till dig som läsare att fundera på olika varianter på detta scenario.

Fram tills nu så har ett liv stått mot ett annat liv. Men det ändrar vi raskt på.

Scenario #5 är såsom följer:

• På röd punkt står det två okända personer.
• På blå punkt står det en okänd person.

Kanske inte det svåraste scenariot; de flesta lägger nog om växeln så att tåget tar det blå spåret.

Å vips har vi bekantat oss med utilitarismen i dess grövsta, förenklade och grundläggande betydelse: det är "bättre" att en dör än att två dör. Det ser på pappret ut som en inställning som är ganska bra.

Tills vi kommer till nästa scenario.

Scenario #6 är såsom följer:

• På röd punkt står det en familjemedlem.
• På blå punkt står det två okänd personer.

Å vips så står egoism mot utilitarism. Var det ett enkelt val? Gissar att de flesta nog ändå tänker igenom sitt val.

Jag är ganska intresserad av personer som är abortmotståndare och som menar att ett befruktat ägg är lika med ett liv, en person. Å ena sida kan jag bara instämma i att en abort trots allt måste ses som ett misslyckande (det finns preventivmedel, kvinnor ska inte bli våldtagna osv osv). Men å andra sidan....
Det kan bli ett framtida inlägg så jag snuddar bara vid den mest fascinerande undergruppen i fråga om abortmotståndare; den gruppen som tycker att abort är okej i samband med våldtäkt och incest. Å ena sidan förstår jag att man kan tycka att det är "hedervärt" (i brist på bättre ord) med dessa undantag men å andra sidan så är väl alla liv/personer lika mycket värda...

Så de scenarier jag avslutar med är konstruerade med dessa människor i tankarna.
Här får man tänka sig att ägget ifråga är placerat i en för ändamålet lämplig låda, som kommer att förstöras om den körs på av tåget. För att inte tråka ut er med en miljon olika varianter så får ni tänka er två olika varianter på varje scenario: i den första varianter är det ett ägg från en för dig okänd person å i den andra varianten är det ett ägg från dig eller din flickvän/sambo/fru.

Scenario #7 är såsom följer:

• På röd punkt står det en okänd person.
• På blå punkt står det ett befruktat ägg.

Scenario #8 är såsom följer:

• På röd punkt står det en familjemedlem.
• På blå punkt står det ett befruktat ägg.

Scenario #9 är såsom följer:

• På röd punkt står det en okänd person.
• På blå punkt står det två befruktade ägg.

Scenario #10 är såsom följer:

• På röd punkt står det en familjemedlem.
• På blå punkt står det två befruktade ägg.

För den som inte tror på att livet uppstår i befruktningsögonblicket, eller i alla fall inte likställer det tillståndet med en människa som fötts, så är det nog inte så svårt att välja.

Jag väljer dock att sätta punkt för detta blogginlägg och förhoppningsvis så har du som orkat läsa så här långt fått något att fundera på.

Vart är kvällspressen på väg när de skapar sina egna nyheter?

Studera bilden ovan några sekunder (tagen från www.expressen.se 2018-07-29 13:04).
Ett s.k. våldtäktsspel har alltså fått statliga pengar...avslöjar Expressen.
Första tanken blir ju något i stil med "snyggt jobbat Expressen" å nästa tanken blir något i stil med "hur gick det här 'grävet' till, jag måste läsa mera".

Ja jag raljerar; har läst tillräckligt många artiklar i Expressen å andra kvällstidningar (dvs. Aftonbladet) för att inte lita på rubriker till 100% (alla dessa medelmåttiga NHL-spelare som alltid får etiketten "NHL-stjärna" är ju bara ett exempel).

Börjar läsa artikeln å artikelns rubrik lyder Skattepengar betalas ut till rasistiska våldtäktsspel .

Redan första meningen i ingressen avviker från vad som stod på Expressens "löp" (förstasidan) och artikelrubriken: Svenska skattepengar betalas ut för att ungdomar ska kunna spela rasistiska våldtäktsspel.

Okej, ett steg bakåt från att spelmakarna (ett spel i sig kan ju inte gärna få pengar så det kan ju bara vara spelmakarna man syftar på) får statliga pengar till att svenska skattepengar går till att spela detta spel men ändå ganska anmärkningsvärt.

Inga bevis framläggs att någon faktiskt fått pengar för att spela s.k. våldtäktsspel.

Fast här far jag medvetet med osanning! Det finns en registrerad förening, Custer's Revenge Stockholm (döpt efter spelhistoriens kanske mest osmaklig TV-spel), som i sin verksamhetsbeskrivning skrivit in att man ska spela just Custer's Revenge. Och föreningen har godkänts av SVEROK å är berättigat till bidrag. För att citera artikeln rakt av: "Föreningen godkänns av Sverok direkt och det första bidraget på 1 800 kronor betalas ut så snart vi öppnat ett föreningskonto".

Den vakne kanske stannar upp vid ordet "vi" i meningen ovanför. Å visst är det så; det är Expressen själva som startat föreningen å sen skrivit artikeln!

Jag delade med mig av mina tankar i början av inlägget, så det är väl inte mer än rättvist att jag delar med mig av mina tankar efter att ha läst artikeln. Å de går i banorna "vill Expressen bli sammankopplad med seriös journalistik eller nöjer man sig med klickbeten för att få fin besöksstatistik att visa potentiella annonsköpare?".

Tror inte Expressen att en rubrik i stilen med "Så lätt var det att få bidrag för en förening som säger sig spela våldtäktsspel" skulle dra tillräckligt med läsare?

Nej jag förstår er Expressen, varför chansa när man kan skapa en garanterad "eyecatcher" helt på egen hand (som är så gott som sann, så det är ju inte tal om fake news…). Å visst är jag sarkastisk!